I dagens GP har ledarskribent Gert Gelotte skrivit om samhällsekonomisk lönsamhet och kommer därför osökt in på Västlänken. Han inleder:
”Begreppet ‘samhällsekonomiskt lönsamt’ är som gungfly.” Därefter ger han sig in i diskussion där han förklarar att exempelvis kollektivtrafik kan vara samhällsekonomiskt lönsamt genom att ”Vinsten består i att vi kommer dit vi skall på acceptabel tid med tillfredsställande säkerhet till en rimlig kostnad”. Ja, nyttan kan förstås inte bara ställa kostnader mot intäkter, så långt hänger nog de flesta med.
Men därefter ger sig Gelotte ut på sank mark när han hävdar att ”vad som är acceptabelt, tillfredsställande och rimligt beror på vem man frågar”. Samtidigt konstaterar just ledarskribenten att ”Det finns regler för hur man kan räkna”. Det här går inte riktigt ihop. Ställer man t.ex. flera alternativ mot varandra är det förstås viktigt att man beräknar nyttan enligt samma metod, så att det går att göra en rimlig bedömning vilket alternativ som är bäst (eller minst dåligt). Det farliga är om utredningar om samhällsnyttan innehåller fromma förhoppningar om framtiden vilket ensidigt gynnar ett alternativ på bekostnad av övriga. Då har det som är den politiska sanningen för dagen smugit sig in i vad som ska vara neutrala utredningar. I Västlänkens fall finns det flera sådana faktorer att peka på, t.ex antagandet om hur mycket antalet resenärer beräknas öka baserat på den förutbestämda regionförstoringen. Vad händer då om befolkningsökningen i regionen förblir en politisk önskedröm?
Gert Gelotte fortsätter sedan rakt ut i kvicksanden när han påstår att om Västlänken ”blir samhällsekonomiskt lönsam beror på vad vi vill tro om framtiden. När den är klar tror jag vi kommer att undra över hur vi klarade oss utan den. Det är också en form av lönsamhet.”
Så det är numera alltså fråga om ”tro” om något ska bli lönsamt? Var det denna ”tro” som saknades i fallen Hallandsåsen och Botniabanan med känt resultat? Var det inte tvärtom för mycket ”tro” som gjorde sig gällande när man fattade beslut om dem? Lite mer fakta på bordet innan man började bygga hade inte skadat kan man väl med fog hävda så här i efterhand? Vad gör vi om det om 20 år visar sig att Gelotte hade fel i sin ”tro”? Vem ska skattebetalarna ställa till svar?
Gelottes andra argument för Västlänken är att andra alternativ som lyfts fram i debatten är mer eller mindre orealistiska.
”Som vanligt är Göteborg bäst på fantasifulla förslag – som tunnelbana i cirkel runt stan eller högbana genom city. Till tunnelbanan finns inga pengar och högbana kan bara byggas där den inte behövs. Jag vill se den som lyckas däcka över centrala Göteborgs paradgator med dubbelspår och hållplatser på pelare.”
Genom att lite lätt raljera över att en del förslag aldrig kan bli verklighet, framstår plötsligt Västlänken lite väl genomskinligt som ett klokt alternativ. Det finns faktiskt realistiska alternativ! Vart tog exempelvis förstärkningsalternativet vägen i debatten? Nästan exakt samma samhällsnytta, men till en avsevärt billigare peng. Istället förleds vi genom Gelottes resonemang att glömma bort alla osäkerhetsfaktorerna som också Västlänken kringgärdas av: Vem ska åka till den stora knutpunkten i Haga? Blir slutnotan högre än 20 miljarder? Nyttan för göteborgarna jämfört med kranskommunerna? Hur påverkas Göteborg av att bygget pågår under 10 år? Går det att bygga tunneln i Göteborgsleran?
Just den sista punkten ska förresten utredas tillsammans med Chalmers under den pågående projekteringen. Är inte det lite väl sent påkommet?
Till sist noterar jag att ledarskribenten på Göteborgs största dagstidning fortfarande felaktigt kallar trängselskatten för ”trängselavgift”. Här på bloggen har vi flera gånger påpekat den stora skillnaden mellan dessa två begrepp. Det finns tydligen fortfarande ett stort behov av grundläggande information om trängselskatten och vad den innebär.
Läs hela ledarartikeln här.
Håkan Andersson
Vägvalet
