Igår skrev moderaten Joakim Olinder (som står på partiets 21: a plats till kommunfullmäktige i höst) i sin blogg om Västlänken – den planerade tågtunneln för 20 miljarder under Göteborg – i termer som, åtminstone inledningsvis, närmast liknar religiösa ordalag. Han skriver bland annat:
”Västlänken har länge varit en utopi, en våt dröm för politikerna i Göteborg och det ultimata framtidsprojektet att diskutera utan att riskera några förluster.”
Och vidare:
”Glädjeyran är stor och det är svårt att tro att det är sant, att drömmen gått i uppfyllelse. Övriga delar av paketet kändes väldigt konkreta och rätt, deras förutsättningar har ju hela tiden varit verkligheten, men Västlänken har för mig varit en abstrakt företeelse, en dröm.”
Därefter ger sig Olinder in i en diskussion om huruvida sträckningen av tunneln verkligen är den optimala. Han ifrågasätter också ”placeringen på det enorma dike vi ska gräva genom stan”. Det är en försiktig kritik av projektet som skall finansieras med pengar från trängselskatten.
I nuläget står Västlänken för långt över 50% av kostnaderna i det infrastrukturpaket som beslutats. Utan Västlänken skulle alltså trängselskattens storlek kanske bara behöva vara 30-40% av vad som hittills föreslagits.
Jag blir inte riktigt klok på Olinder. Jag tolkar det som om han egentligen står utanför den ”glädjeyra” andra politiker känner inför projektet? Ändå vågar han förstås inte gå emot partilinjen och begära omprövning av tunneln. Han säger uttryckligen: ”Jag begär som sagt inte att Västlänken ska skrotas”. Här gäller det att profilera sig mot de många missnöjda moderata väljarna som kommer att drabbas av trängselskatt som en person som är beredd att förbättra ett dåligt förslag, samtidigt som man inte får stöta sig alltför mycket med partiledningen.
Läs hela blogginlägget här.
Håkan Andersson
Vägvalet
