Arkiv för maj, 2015

Nej, Anna Johansson, du har fel!

måndag, 18 maj, 2015

För en vecka sedan intervjuades infrastrukturminister Anna Johansson (S) i GP. Där målas en mycket märklig bild upp av vad som hänt i Göteborg de senaste dryga fem åren. Motståndet mot trängselskatt och Västlänken beskrivs av ministern som mer eller mindre ointressant (”det finns andra utmaningar i Göteborg än att man får betala när man kör bil genom stan som vi hellre ville prata om”), debattklimatet i dessa frågor skylls helt och hållet på hennes meningsmotståndare och hon försvarar alla beslut som tagits med att vara demokratiskt fattade. Dessutom tar hon till ett av Ja-partiernas favoritargument när hon inkorrekt påstår att motståndarna till Västlänken skulle stå för ”det är bra som det är”, något som aldrig sagts av en enda person på nej-sidan.

Självkritiken är med andra ord mycket nära obefintlig. Anna Johansson erkänner visserligen att besluten ”som togs gick ganska fort” och ”vi hade nog vunnit på att vara mer ödmjuka inför hur människor känner inför det här”, men längre så kommer inte infrastrukturministern i sina funderingar. Det är tyvärr svårt att se ”ödmjukhet” som en av Socialdemokraternas paradgren.

Samma dag, 19 mars, som kommunfullmäktige fattade beslut om att låtsas som om folkomröstningen om trängselskatt aldrig ägt rum, skrev Vägvalet en debattartikel där vi räknade upp de mest flagranta och vanligt förekommande lögnerna och löftesbrotten i debatten från maktpartierna. Om lögner numera är ett sanktionerat sätt från Socialdemokraterna att föra en debatt, vem bär då ansvaret för att sätta debattonen? Hur gör man sig hörd mot Anna Johanssons parti när ”frågan var politisk avgjord” genom uppgörelser i slutna rum med den borgerliga så kallade oppositionen? Vägvalet bildades knappt en månad efter beslutet om att införa trängselskatt och redan från start möttes vi av argumentet ”för sent”, trots att det var nästan tre år kvar till den skulle införas.

Nej, Anna Johansson, du driver debatten som det passar dig och du och andra S-företrädare, som Johan Nyhus och Anneli Hulthén, drar er inte för att svika löften och hitta på argument i flygande fläng som när de sedan avslöjas som lögner eller svikna löften förbigås med tystnad (läs citaten om Backa-utredningen i Vägvalets debattartikel!). Och tyvärr finns det inte längre någon från massmedia som konfronterar er med era motsägelsefulla påståenden. I den nu aktuella GP-intervjun av Arne Larsson ställs inte en enda kritisk fråga av den karaktären. Anna Johansson får istället brodera ut sig och kritisera ej namngivna personer/grupper och de naturliga kritiska följdfrågorna om hennes eget partis ansvar är utbytta mot frågor som ”Vad tänker du på då?” och ”Kunde ni gjort något annorlunda?”

Och Anna Johanssons åsikter om hur valda partier kan fatta vilka beslut som helst i demokratins goda namn ger jag inte mycket för. Det krävs numera mer än att konfronteras mot väljarna ett par veckor vart fjärde år för att folk ska vara nöjda. Det är en ny tid med sociala medier och direktkontakt via mejl. Då håller det inte med att låtsas stå oförstående när väl initierade väljare blir frustrerade över dåliga beslut som berör dem själva mycket, mycket mer än vad de drabbar de oförstående/okunniga politikerna som beslutat i frågorna. Det håller inte längre att peka med hela handen och säga att vi har redan bestämt detta.

Partierna har ett ansvar att vårda demokratin. De är inte valda för hitta kryphål, ljuga och förminska vanliga väljares demokratiska protester. Det finns inget som stöder påståendet att de vet bättre än alla andra. De är få och vi är många. De har ändå makten och tyvärr missbrukar de den.

Partierna, från Vänstern till Moderaterna, har haft snart sex år på sig att övertyga väljarna om trängselskattens och Västlänkens förträfflighet. Mångmiljonbelopp av skattemedel har lagts ut på propaganda, samtidigt som partierna själva duckat frågorna så mycket de kunnat. Misslyckandet för denna inslagna linje är monumental. Väljarna har inte låtit sig påverkats och det klena försvaret för fattade beslut har inte heller hjälpt. Då är det förstås praktisk att skylla sina egna tillkortakommanden på ”personangrepp” och ”obehaglig debatton”.

Men Anna Johanssons försök att framstå som ett offer lämnar en besk eftersmak i munnen. Det är inte henne och hennes kolleger det är synd om.

Håkan Andersson
Vägvalet